"Omgivningen hade ändrat skepnad.
Solen sken nu rakt in i rummet, mot väggen bakom henne.
Den höll på att gå ner, och var het och skoningslös.
Hon hade inget täcke, utan var istället invirad i ett lakan.
Håret var utsläppt och utspritt på kudden.
Det hade samma färg som solskenet.
Fönstret stod på vid gavel, men det var ändå outhärdligt varmt.
Det var augusti och det verkade som sommaren skulle vara för alltid.
Inne i rummet med de terracottafärgade väggarna stod tiden också stilla.
Hon rörde sig lite för att känna efter om tyngden från hans kropp fortfarande fanns kvar,
om han fortfarande låg kvar där bakom henne i sängen.

Det kom musik utifrån fönstret, Joan of Arc. Och medans Leonard Cohen sjöng om
Jeanne från Orléans började tårar rinna från hennes ögon, ner på kudden.
Hon grät stilla och alldeles alldeles tyst.
Han lade sin hand på hennes korsrygg och lät den vila där, varm och klibbig.
Hjälp Gud, tänkte hon. Gör kroppen kall. Jag vill komma djupt in i din famn.
Så steg hon återigen in i elden och fann sin tröst.

Efteråt somnade han, och hon förstod. Att om han var eld, måste hon vara han.
Utanför kallade fåglarna på henne, och Leonard Cohen hade börjat sjunga om ett ackord som
David spelade, som prisade Herren.
Hon virade lakanet hårdare kring sig och gick fram till fönstret.
Det gjorde ont i henne att se allt det vackra. Hon satte sig i fönsterkarmen och kände att hon varit där förut.
I samma rum, i samma hus.
Hon tyckte det tedde sig som att allt bara var en evig upprepning.
Hon tände en cigarett, och betraktade mannen som sov i sängen.
Han ville väl, men det gjorde ont.

Hon tog vinglaset som stod brevid henne i fönsterkarmen, och slickade i sig det sista vinet och lutade sig sedan ut.

Folk som passerade utanför sade sedan att hon flög igenom luften, som en lätt fågel som går ner för landning.

Och när hon låg på trottoaren med lakanet omkring sig såg hon ut som en sovande ängel,
som när som helst skulle vakna och flyga mot solen igen."