Nu är jag ensam hemma. Mol allena.
Och man hör seriöst inte ett knyst från mina grannar.
Jag bor nu i lägenhet igen, efter att ha bott i hus en tid.
När vi flyttade hit var jag lite orolig för att det skulle vara lyhört,
dels för att jag gillar att sova, och dels för att jag gillar att sjunga.

Men. Om det inte var för att jag ibland ser dem i trappuppgången
så skulle jag seriöst tvivla på att vi faktiskt har några grannar.
Och det är ju på gott och ont. Jag menar, det är ju positivt när jag är sugen
på att lyssna på musik sketahögt eller träna på att belta My heart will go on.
Som jag så ofta gör.

Men. Tänk nu om det skulle bryta sig in en man i min lägenhet och våldta mig,
eller ännu värre, stjäla mina ponchos.
Inte en chans att mina grannar skulle höra mig skrika på hjälp då,
om man inte ens hör när närmsta grannen slår igen sin ytterdörr.

Eller. Så kanske de andra bara lever väldigt tyst? Det kanske är så att jag tror
att här är mer eller mindre ljudisolerat när mina grannar i själva verkat går runt
med tjocka tjocka ylletofflar dag och natt för att dämpa sina steg.
Och dom som bor över oss som har en bebis kanske har lärt den
att mima när den ska skrika.Också kommer jag här och beltar
Celine Dion låtar och lyssnar på Lady Marmalade på högsta volym.
Stackars människor. Jag måste börja leva i tysthet jag med.

Som om det skulle gå.
Eller så är det för att det är natt som här är så tyst.
Så kan det ju vara.