I telefonen med Lina

Jag - Ska du dricka cider ikväll eller?
Lina - Nä, ah jag vill dricka men kan inte, måste köra...
Jag - Okej...
Lina - Ah, jag önskar att man kunde få dricka och köra bil, mitt liv hade varit så jävla mycket bättre då!

Sitter på jobbet och bloggar.
Hur VÅGAR jag?!
Jo det vågar jag.

Fast bara detta lilla.
Annars får jag skäll.

PS. Har utvecklat helt ny säljröst, känner inte igen den.
Lite skrämmande.
Men mest roligt.

 

Jävlar i min lilla låda.
Klippanbor kan verkligen det där med att festa, men det visste vi nog redan? Förfest hos Frida med di vanliga tjejerna och killarna. Carl tog om Sean Paul - So Fine 47 gånger tills någon slog honom i huvudet, bara för att han så gärna ville höra "girl g-g-g-g-irl"-introt. Chrille hade en flaska vodka i väskan som gick i kras och hans byxor blev dyngsura. Detta ledde till att vi andra blev salongsberusade bara av att dofta på hans ben. Yummie.

Parken var great, som vanligt kan man gå ungefär 1 meter i taget innan man träffar nästa person man känner som man måste hälsa på. Alltid lika kul.

Det var dans natten lång och sedan hem med Erik & Lang och dela säng. Yummie.
När vi går hem stannar Johanna rakt framför mig medans jag fortsätter gå och går rätt på henne. Får ont i tån men tänker inte så mycket på det. Efter ett tag frågar jag Johanna om hon möjligtvis precis spillde cider på min fot. "Nej, jag har ingen cider."

"Konstigt, jag är helt blöt och geggig på tån"

Jag blödde.
När vi kom hem och kollade var min tånagel helt sprucken.
För tredje gången: Yummie.

Nu springer jag på rep, sedan rullar allt igång igen.

Scenario:

Pappa med flickvän skall ut och paddla. Bara de två (vill inte gå närmare in på det). Jag slog vad med en vän att de inte skulle komma hem som vänner direkt. Men det hade nog funkar rätt bra.
Men.
De kom hem utan mobiler och utan kamera.

När man är ute och paddlar, vad är det då en väldigt stor risk att man gör?

Just det.
Kantrar.

Det vet ju alla.
Borde man då inte vara liiite smart och kanske lägga ner sina elektroniska dyrbarheter i plastpåsar? Speciellt med tanke på att vi har en hel låda full med perfekta ziplock platspåsar där nere, som är tämligen idealiska för detta ändamål.

Men icke.

De kantrar och får fuktskadade mobiler. Och kameran ligger på botten av Rönne Å.

Pappa har nu haft min gamla mobil, Inez, sedan dess.
Den utan mikrofon.

Sen åkte dem till Dk.
Och nu ringer han från sin flickväns mobil och berättar att han blivit av med Inez.

Han ska dö.

Inez är en relik. Ett kulturellt arv....Man blir inte av med ett kulturellt arv.

Med risk för att låta blasé (fast blir sånt här någonsin blasé?) så vill jag bara ge en gnutta uppmärksamhet och tacksamhet till mina käraste käraste GG:s, som vi fortfarande kallar oss när vi är sugna på att sticka er i ögonen lite extra ordentligt... Några av dem var här ikväll och det var terapi för själen må jag säga. Ett tag sedan vi var samlade allihopa nu, och det känns verkligen, munnarna gick i ett på oss allihop och det blev ännu mer skratt än vanligt.

Imorgon är det Klippanfesten och årsdagen för några saker, både trevliga och mindre trevliga. Blir körrep och sedan party all night long.

Gårdagskvällen/natten gick i melakolins tecken, vilket resulterade i två sidor klotter i anteckningsblocket som jag knappt kan läsa själv idag och formen till en låt i skallen. Efter det följde tre timmars grubbel innan jag till slut kom till en otroligt tillfredställande insikt. Och sen var det hur enkelt som helst att somna.

Att ha svaret rakt under näsan men ändå inte se det på så lång tid har varit lite frustrerande, men känslan nu är harmonisk,triumferande och en liten gnutta hånfull. And it feels great...

När man är jättejättesugen på tonfisksallad, då vill man ju göra det.
När ens mamma dessutom har varit snäll och köpt hem massa tonfisk blir man ju bara ännu gladare.

Men när hon sedan tagit med sig konservöppnaren på en 4-dagars campingsemester avstannar glädjen lite.
Och när man 45 minuter senare faktiskt fått upp konservburksjäveln är man inte alls sugen på tonfisk längre.

Fan.

Ja jösses sicket mongo man är.
Helsingborgsfestival i dagarna två har nu avklarats, där gårdagen var den mest lyckade för min del. Öltält och massa massa kändisar gjorde det hela brutalt och så himla roligt. Det hela slutade med svarttaxi hem och sedan efterfest. Och bara där har vi ett fint exempel på att jag hade grymt roligt. Jag efterfestar nämligen aldrig. Aldrig. Jag tillhör den skara som vid 1-tiden är helt slut och bara måste åka hem och somna direkt. Men icke igår.

Denna ena sjuka händelsen följde den andra, vilket resulterade i att jag nu har träningsvärk i magen så mycket jag skrattade.

Idag har jag repat körsång i tre timmer, grovt bakfull. Det gör man bara en gång i sitt liv.
Jag har också rengjort mitt tangentbord.
Det gör man också bakfull bara en gång i livet.

Min hund vet att hon inte får ligga i min säng.
Men hon vill ändå ligga nära nära, speciellt när åskan går. Hon klämmer sig in brevid min säng, och när hon sedan skall gå därifrån, när det slutat åska, ångrar hon alltid att hon tvunget skulle klämma sig in där...

Jag håller på att bli ansiktsblind.
Helt på allvar. Kom precis hem från en runda på stan. Tre gånger hälsade folk på mig. Riktigt ordentliga hälsningar, med tillhörande igenkännande blickar. Jag hade ingen aning om vem någon av dem var. Det skrämmer mig lite. Vi har ju Alzheimers i familjen. Koppling?

Och en annan sak som jag glömt skriva.
När jag är i Klippan och är ute och spatserar tutar det väldigt ofta folk som vinkar. 8/10 av alla gånger ser jag inte vem det är, jag bara vinkar tillbaks i ren reflex. Så om ni vinkat på mig på byn kan ni väl berätta det nästa gång vi ses? Så jag liksom kan pussla ihop mitt liv lite.


Inga konstigheter.

Fundering (eller snarare konstaterande):

Varför är Bosse den enda av ungarna i Barnen i Bullerbyn som faktiskt snackar småländska?  Alla de andra inkl. hans syskon talar superstockholmska. Inte speciellt trovärdigt om ni frågar mig.
Detta framgår tydligare än någonsin när han Bosse säger till Lasse "Tänk om du hade kommit hem och vatt drunken" precis efter att Lasse trillat i isvaken.
Sättet Lasse svarar "Det heter inte drunken!" har för övrigt jag och Erika försökt att lära oss att härma identiskt.
Det är svårt belive it or not, men sättet vi numera härmar det är ren perfektion, iallafall om ni frågar oss. Film på detta kommer definitivt komma upp någon gång.

Sådärja.
Det mest meningslösa blogginlägg någonsin.
My life is complete.