Någon har tryckt på OFF.
Eller egentligen ON.
För nu jäklar i min lilla låda går det i ett.
Det är teater, körledning, skola, och musikaljobb.

Allt är kul, utom möjligtvis programhanteringen 2 timmar varje onsdag eftermiddag.
("Öppna ett dokument.
Skriv Hej.
Byt teckensnitt.
Spara som.
Öppna igen.
Byt teckensnitt.")

Mellan 14:20 och 16:15 är liksom mitt mellanland.
Det är då jag inte kan dricka mer kaffe om jag ska
kunna sova om nätterna.
Vilket innebär att jag påminner om en zombie som då och då
får tourettesliknande skrattanfall, för att sedan dippa och somna
med pannan mot tangentbordet.

Ett klassiskt psycho alltså.

Sen har jag ju matte 7 timmar i veckan.
Och det, mina vänner, är en kamp.
En kamp mot en liten estethjärna, som vill ha ett logiskt svar
på sina frågor och inte höra "Det bara är så."

Och något säger dessutom mig att jag liksom inte kommer använda
algebra sådär överdrivet mycket i mitt fortsatta liv.
Det är bara precis ett staket jag måste över för att aldrig återvända.

Men jävlar vilket högt staket.

Just nu är jag i rehabland, dvs. Ängelholm,
så nu tänker jag inte skriva så mycket mer, utan gå
och fixa käk.

Puss!