Idag fyller min allra bästaste musikidol hela 60 år.
Nämligen Bruce Springsteen.
Men mannen är ju lite av en FILF,
så själva åldern känns ju lite halvviktigt.

Och detta för mig osökt till....






- Jag lyssnar på konstig* musik. -



När jag var 10 år började jag lyssna på Springsteen.
Gubbrock.
När jag var 12 stod jag själv på Ullevi bland 56.000 andra Springsteen fans och bölade.
Jepp. Jag bölade konstant de 4 första låtarna. 
Tjejen brevid mig lånade mig sin pall så jag såg
faktiskt honom i typ hela 2 minuter.

Jag trängde mig hela tiden frammåt och uppgav med darrande underläpp
att "Min mamma är där framme!".
Det gjorde att jag faktiskt kom ganska så långt fram. 
Skulle sett honom igen förrförra sommaren men
prioriterade då en Spanienresa med tjejligan.
Bra där Matilda.
Och sen dess har det fortsatt.


Jag lyssnar mycket på Beyoncé, som är grrrreat att dansa till.
När jag började skolan, estetmusik, så vågade man inte riktigt
säga att man lyssnade på sådant "kommersiellt skit". Då var "riktig" musik som gällde,
och lyssnade man på Mix Megapol var man dum i huvudet.

Sen kom BAO. Ja precis.
Benny Anderssons Orkester.
I love them.
Sett dem två gånger.
Det är jag, mamma & 60+arna.
Slår aldrig fel.

Så, Springsteen, Beyoncé & BAO.
En helt logisk mix?


* konstig som i att ungefär....ingen i min närhet lyssnar på den.