Nu går det att kommentera igen!

- Jag är extremt ömhårad -

Och då menar jag extremt.
När jag var liten fick jag ha en handduk i munnen att bita
på när mamma borstade mitt hår,
annars gallskrek jag.

När jag var 10 år gick min styvmamma
(som var trött på att jag alltid skrek och grät när hon skulle borsta mitt hår)
med mig till en frisör och klippte pojkfrisyr.
Jag grät.

När jag blev äldre och kunde borsta mitt eget hår,
och dessutom trädde in i balsamets underbara värld
så blev det hela givetvis mycket bättre.

Men jag har fortfarande väldigt svårt att gå till frisören och låta dem borsta mitt hår.
Dessutom blir jag nästan löjligt lättirriterad när jag borstar håret.
Jag vet inte hur många gånger min syster har fått en hårborste slängd
efter sig, för att hon har pratat med mig samtidigt som jag
borstat håret.
Detta har lett till att meningen "Prata inte med mig nu, jag ska borsta håret"
ganska så ofta kommer ur min mun.

Om jag skulle säga till er att jag råkade dregla på massörens fot, skulle ni skratta då?

Wo. Ho.

Nu blir det en superdupermegasnabb shoppingrunda på stan,
 sedan hem och leka värdinna!

Trevlig helg på er små bloggnissar!

- Jag har sjukt dålig hand med pengar -

Hösten -07 jobbade jag 4 dagar i veckan efter skolan.
Jag tjänade snuskigt bra med pengar, men brände allt på nolltid.
Jag kan inte hålla i pengar.
Dom försvinner automatiskt.
Eller nä, inte automatiskt, men typ.

Hey big spender liksom.

Truth of the day!

- Jag har flyttat 9 gånger och hatar det -

Det blir nämligen så, om man gör det tillräckligt ofta.
Då slutar det liksom bli spännande med nytt rum att inreda.
Jag har dock aldrig behövt byta skola, och det är jag väldigt glad för.

Not a very funny sanning today.
Men.
Glöm inte imorgon!

Jag måste bekänna en sak.
Jag brukar vara ganska så smart.
Eller ja, jag brukar tänka över vad jag säger innan jag öppnar munnen.
Men häromdagen gjorde jag en sak som jag fortfarande skrattar åt.

Jag åker ganska mycket tåg just nu, till och från jobb.
Och flera gånger då jag åkt till jobbet från Klippan har jag gjort en tabbe.

Varje gång vi åkt förbi tågbommar som är nere och bilar som står och väntar
har jag tänkt :

"Alltså, vad är oddsen att vi kör förbi precis när bommarna är nere?
Hur ofta händer det liksom?"

Och varje gång så tar det ca. 0.0008 sekunder innan jag förstår vad jag tänker.
Och då skäms jag ju och tänker att det var tur att jag inte sa det högt,
och att jag aldrig aldrig kan berätta det för någon.

Och nu skriver jag det här.
Döm mig inte för hårt.

Idag fyller min allra bästaste musikidol hela 60 år.
Nämligen Bruce Springsteen.
Men mannen är ju lite av en FILF,
så själva åldern känns ju lite halvviktigt.

Och detta för mig osökt till....






- Jag lyssnar på konstig* musik. -



När jag var 10 år började jag lyssna på Springsteen.
Gubbrock.
När jag var 12 stod jag själv på Ullevi bland 56.000 andra Springsteen fans och bölade.
Jepp. Jag bölade konstant de 4 första låtarna. 
Tjejen brevid mig lånade mig sin pall så jag såg
faktiskt honom i typ hela 2 minuter.

Jag trängde mig hela tiden frammåt och uppgav med darrande underläpp
att "Min mamma är där framme!".
Det gjorde att jag faktiskt kom ganska så långt fram. 
Skulle sett honom igen förrförra sommaren men
prioriterade då en Spanienresa med tjejligan.
Bra där Matilda.
Och sen dess har det fortsatt.


Jag lyssnar mycket på Beyoncé, som är grrrreat att dansa till.
När jag började skolan, estetmusik, så vågade man inte riktigt
säga att man lyssnade på sådant "kommersiellt skit". Då var "riktig" musik som gällde,
och lyssnade man på Mix Megapol var man dum i huvudet.

Sen kom BAO. Ja precis.
Benny Anderssons Orkester.
I love them.
Sett dem två gånger.
Det är jag, mamma & 60+arna.
Slår aldrig fel.

Så, Springsteen, Beyoncé & BAO.
En helt logisk mix?


* konstig som i att ungefär....ingen i min närhet lyssnar på den.

Jag fyllde 19 i söndags som några av er kanske vet,
men majoriteten garanterat skiter i.
Det fick mig att bli en smula nostalgisk och sugen på att kolla genom de gamla fotoalbumen.
Så.
Här kommer mitt liv i fotoversion.
Det är ca. 30 bilder.

Detta är alltså den första dokumenterade bild av mig.
Det är alltså inte jag som är den lilla lintotten som brutalt dras ner i
vattnet av okänd blondin (sedermera min mor).
Den frodiga kaggen som min mor ligger inne med
är alltså inte ett resultat of
one to many beers (eller det kanske det är, vad vet jag om hur
det hela gick till?) utan i själva verket JAG.




Här är jag ganska så nykläckt.
Mitt i hockey-VM sved det till
(och ja, jag inser att det är the understatement of the
year att jämföra en förlossning med lite sveda
men vad har jag att associera med liksom?).
Upp och ner föddes jag och barnmorskorna försäkrade att det inte
skulle lämna några men, but I beg to differ.
Hur sugen min mor är att bli uthängd i min blogg på detta sätt
är jag inte helt säker på, så vi kan väl alla komma överens här och nu
om att vi inte behöver berätta något för henne?
Och där fanns faktiskt en ännu värre bild som jag valde bort.
Ett ord.
Boobies.




Här ser vi en mäkta stolt nybliven storasyrra (åter igen,
här fabulerar jag bara helt fritt, ty jag var inte sådär
jättemottaglig för information och intryck
vid tiden då bilden är tagen som synes)




Här följer tre bilder på vilka jag ser helt identisk ut.
Jag hade liksom bara ett uttyck, som jag själv har
valt att kalla "Buddah-uttrycket".



Buddah.
Och syster.
Och horribel bordsduk i temat Jul.




Buddhis.




Visst, ni ser kanske en viss skillnad, men låt er ej luras,
bilden är bara fottad lite lätt underifrån.
Still Buddah.



Jag vet inte hur mycket jag har rört vid ämnet min syn i denna blogg.
Jag ser urkasst.
Så jag har glasögon.
Men, när dem upptäckte detta var jag för liten för glasögon.
Problemet är att mitt högra ögas muskler är dåliga. Det leder
till att jag, när jag koncentrerar mig på små punkter skelar.
Mitt högra öga drar åt höger.
Partytrick nr. 1.
Inte.
Så iallafall.
Innan man fick glasögon fick man istället en frän liten lapp för ögat.
Denna tejpades fast på mitt öga på morgonen när jag vaknade
och drogs av innan jag skulle somna.
För att träna upp musklerna alltså.
Det var halvkul.
Hade dessutom inget ögonbryn på vänster sida iom att när
lappen drogs bort så hade det en viss vaxande effekt.



Sedan när jag väl fick glasögon kunde man ju kanske tro att
det skulle vara över?
Icke då.
Då hade man bara den på glasögat istället.
Plus att man fick klistermärken att sätta på för att det
skulle bli roligare.
Det blev det inte.




Jag kunde tydligen flyga som barn också.
Good to know.



Denna bild har inget med mig att överhuvudtaget,
tog bara med den för min syster Jessie (till vänster)
har en så mordisk blick att jag skrattar högt.
Och vem fan har sjal när dem är 8 år gammal?
Skärpning Jenna!
(den andra tjejen är vår kompis Joanna.
Hon fastnade i gungnätet på lekplatsen en gång.
Det är ungefär det jag minns av henne.)



(Ursäkta för bildens skada, förstår icke varför min mobil gör så ibland.)
Men så kom han iallafall till slut, lillebror grodan, och jag var
inte längre minst.
Han döptes till Hannes och jag kommer ihåg att jag frågade
mamma om jag fick kalla honom Johannes, för att jag
kanske skulle glömma att han hette Hannes.
Det fick jag inte.
Men jag glömde i och för sig inte heller.



Mitt första sångframträdande ever in the history of the värld.
På gröningen utanför vårt hus, midsommar och hela grannskapet
firade gemensamt på klassiskt Bullerbyvis.
Vi barn fixade ihop "Småstjärnorna" på en förmiddag med en bärbar
CD-spelare och lite fantasi.
Jag sjunger Jill Johnsons "Kärleken är" (som just
vunnit Melodifestivalen) med som synes stor inlevelse..
Lillebror som precis hade lärt sig gå tyckte det var sådär
kul att sitta stilla och kolla på syrran när man
istället kunde gå fram till henne.
Jag tyckte att han förstörde hela mitt
framträdande och surade resten av dagen.
En diva redan då.



Systrarna Ljungkvist.
I som vanligt likadana kläder.
Ett återkommande tema under vår uppväxt.
Min mamma trodde verkligen inte på att skapa indivder.




Egentligen en väldigt betydelselös bild, men ändå inte alls.
Det här är det första minne av att jag underhöll folk.
Jag gillade att få folk att skratta, och lyckades ganska så ofta.
Förmodligen för att dem tyckte att jag var liten och konstig mer än rolig.
Men ändå.
Jag fick blodad tand.



(Ännu en skadad bild, syrran är inte helt sned i huvudet,
inte numera iallafall)
En bild säger mer än tusen ord.
Matilda vill kolla åt ett håll och Jessie vill att Matilda ska
kolla åt ett annat håll.



Giv. Akt.



Första "riktiga" sångframträdandet.
4:e klass.
Aulan.
"En sån karl"
I 75 olika tonarter.



Ett hopp i tiden.
Julafton.
Likadana kläder till den grad att vi nu kan ha
olika färger.
Revolution!



Denna bild är ifrån skolavslutningen i femman.
Tog med den endast för att visa mitt hår.
Min pappa hade gjort mina slingor.
Svarta slingor i rödblondt hår.
Alla gör vi misstag.



Konfirmationen.
Dagen då jag fann Gud,och förlorade oskulden.
Nej nu skojade jag bara.
Konfirmationen kom och gick.
Jag fick en klocka men lärde mig
inte speciellt mycket.



Sedan hittade jag denna bild, och då glömde jag helt
bort att kolla bilder i album utan satt bara och tittade på
dom där mörkbruna ögonen.
Grodan.
Som fyller 13 nästa år och har HPS (censurerat, men ni får gärna gissa!).
Nä, nu ska jag titta lite på honom när han sover,
sen tänkte jag också sova.


Godnatt!