Jag lever.
Jag lever.
Jag har liksom börjat leva igen.

Det var ganska så lätt.
Jag sa upp mig från jobbet.

Delvis därför det varit lite avsaknad av blogg de senaste dagarna.
Det fick mig liksom inte alls att må bra.
Och inget illa om själva företaget, eller hela telemarketing-grejen.
Jag är säker på att det passar många människor perfekt.
Och jag trodde verkligen att det skulle passa mig perfekt.
Men jag är inte så stark i psyket som jag trodde.
Sedan får jag psykbryt av att göra samma saker om och om och om och om och om igen.

Och nu tänker säkert ni:
"Lilla lata flicka, att jobba ska inte vara kul, du är både bortskämd och dum.
Och så har du glasögon."

Men nej.
Jag har jobbat mycket i mitt liv.
Jag jobbade på min pappas föredetta företag i 1½ år samtidigt som jag gick i skolan.
Och det var inget glassigt jobb direkt, jag var slav åt dem som jobbade där "på riktigt".
Så jag är van vid att jobba, och jag vill jobba.

Men att få ont i magen varje söndagskväll för att du vet att du ska jobba dagen därpå är inte okej.
Att ringa till din mamma från jobbet och gråta i luren är inte heller okej.

Så det fick räcka.
Planen just nu är Komvux efter jul, och fram tills dess hankar jag mig framåt.
Som min mamma så fint sa i sitt tal till mig på min student:
"Matilda har en tendens att alltid strula till saker, men det konstiga är att saker ALLTID ordnar sig för henne!".

Så. Jag väntar lutar mig tillbaka på ödet.
Och söker jobb.