Jaha,idag kom den.

Kallelse till svinis-vaccinationen.
Min mamma som är sjuksköterska insisterar på att jag ska ta den.
Och då fattar jag att det är allvar. För min mamma vet nämligen hur spruträdd jag är, och hade det inte varit absolut värt det hade hon inte bett mig gå igenom vad att ta en spruta innebär för mig.

Exempel:

Ni vet sprutan som man tar i sexan?

Den tog jag i sjuan.
 
När det var dags för oss att ta den i sexan vägrade jag nämligen. Jag sprang iväg och gömde mig, och puttade lärare och hade mig. Till sist sa dem att det fick vara, att jag fick vänta tills nästa år.
Och då tog jag faktiskt den, med stöd från min dåvarande pojkvän.

Man skulle ju kunna tro att jag blivit härdad. När jag skulle operera bort polyperna skulle dem sätta dropp och hittade inget bra kärl på TRE FÖRSÖK var i varje armveck.
Jag har dragit ut 5 tänder och lagat 8 hål. Varje gång med bedövningsspruta.

Ändå är det det absolut värsta jag vet.
Min kompis, som råkade vara hos tandläkaren samtidigt som mig en gång hörde mig skrika 5 rum bort.
I am a drama queen utan dess like.

Men det läskiga är att när det väl är i gång, när nålen är i mig, då träder jag i något slags apatiskt tillstånd. Det har hänt att tandläkare börjat slå mig på kinderna för att väcka mig i tron om att jag svimmat.

Och nu önskar jag att min mamma skulle väntat till typ söndag kväll med att berätta detta. Nu vet jag ju att det väntar 5 dagar med ångest.