Nu måste jag fråga er en sak,
och ni måste svara ärligt.
Är jag den enda som får seriösa graviditetssymtom
varje gång jag är in the week of the lingonberry?

Alltså.
Riktiga symtom.
Jag mår illa och kan inte äta något alls,
men kan äta huuur mycket som helst av saker som
jag annars inte äter speciellt ofta (läs: pesto).

Jag får humörssvängningar likt en schizopatient.

Gråter en hel dag.
Har sedan en s.k "Ensam är stark"-dag då mina tankar hela
tiden går i banorna "Jag gillar fan inte mina vänner, jag är så trött på alla" blabla.
Oftast kommer det dagen efter en "Ensam är stark"-dag en
 "Oh GUD vad jag är lyckligt lottad och gud vad jag älskar mina vänner!"-dag.

Och ilskan.
Nu är det ganska så lugnt, för nu finns det liksom ingen att gå loss på,
nu när syster inte bor hemma längre.
Men det fanns en tid då tvättkorgar ven genom luften och rykande hett té hälldes över folk. (läs: syster)
Jag kunde bli så. jäkla. arg.
Oftast slutade det hela med att jag började gråta och låste in mig någonstans,
och sedan somnade, helt utmattad.

Men ilskan är det ju som sagt ganska så lugnt med nuförtiden.
Det är mer den känsliga biten och allt det fysiska.

Men.

Om jag är såhär nu, hur blir det då sen?

Alla ni som fött barn som läser (jag vet att ni är en del!)
Kan ni inte berätta om hur det var för er när ni blev gravida?
Blev ni psycho eller märkte ni det knappt?
Liknade det era PMS-besvär?

och alla ni som inte fått barn,
har ni lika mycket PMS-besvär som mig, eller märker ni knappt av det?

Och till mina manliga läsare.
Nästa vecka kommer vi tala om målbrott och skäggväxt.
Not.