Det här är så olikt mig det blir.
Att lägga upp en låttext.
Men här kommer en väldigt väldigt gammal favorit.
Texten är klok och vis på alla sätt och musiken berör sånt så
det nästan gör lite granna ont.

Är livet att förtrycka eller att förtryckas?
Så blir kärleken en måttstock, på hur väl man lyckas.
Då står ensamhet för frihet,
förälskelse för tvivel,
och ömhet blir ett svaghetens bevis.

Då börjar vi som lärt oss, va' rädda för varandra,
ta spänntag för att pröva styrkan hos den andra.
Och så virvlar feberdansen,
tills någon mist balansen,
och kärlek blitt ett annat ord för hat.

Så söker man det fula i människan intill sig,
då stöter du din värja i svagheterna i mig.
Och då drar jag åt mej handen,
och knyter den i skammen,
och slår dig där jag vet att det gör ont.

Så blir alla vackra minnen som drömlika visioner,
och kvinnorna jag älskat som nedlagda stationer,
där jag stigit av och väntat,
ja, hela tiden längtat,
till att nästa tåg ska ta mig därifrån.

Så flyr man till nån annan som bländar och bedårar,
som om kärleken stod över arbete och tårar.
Ja, som om tryggheten och värmen
och kamratskapen var värden
som plötsligt bara uppstod av sig själv.

Feberdansen - Björn Afzelius