Idag hade jag min sista sånglektion som elev på estetiska musiklinjen på Klippans Gymnasieskola.
Därmed är min resa slut. En resa på 3 år, som har gjort att jag har sett sidor hos mig själv jag inte visste fanns. Jag hittade en röst som jag förut inte visste fanns. Jag hittade ett mod, ett mod att ha mitt hjärta i min hand, och att visa alla känslor. Jag hittade nya vägar för rösten. Jag hittade ord att kunna sätta på vad jag faktiskt gjorde med mina stämband.

Det har varit en lång resa. Det har inte varit kul när självförtroendet inte hunnit med och man har kännts sig som skräpet i botten av soptunnan.  Man har kännt frustration när det inte gått som man vill, och tro mig när jag säger att det är många många gånger som det inte gjort det.

Jag känner inte mig färdig på långa vägar, men , jag är 18 år gammal och kommer förmodligen fortsätta utvecklas under hela resten av mitt liv.

Jag har haft den bästa lärarinnan jag kunde få, som ständigt har pushat och uppmuntrat och framförallt skrattat med, mig. För skrattat har vi gjort. Och roligt har vi haft. Tack Hille för allt, du är en suverän lärare, pedagog och en jäkligt rolig människa. Och du vet att jag gillar roliga människor.

Idag avslutade vi lektionen med låten som min resa faktiskt började med. Min första lunchkonsert, och första gången jag visade framfötterna överhuvudtaget. Här med den alltid lika fenomenala Helen Sjöholm: