Om det är så här livet som arbetslös är, känns det ganska så okej, bortsett från det där med pengarna. Dagarna går i relativt rask takt med fikastunder (stunder är ju understatement of the year , 4 timmar satt vi idag) i solen och pratade en massa.  Är det något jag älskar så är det att prata med mina vänner. Verkligen prata. Förr kunde jag ofta känna att vi  liksom inte var på samma nivå. Jag fick inte ut någonting av alla diskussioner och konversationer vi hade. Jag var ju intresserad av helt andra saker. Jag ville snacka Springsteen-musik och barnpedagogik, medans alla andra ville snacka Usher-musik och Ekeboromantik. Och jag liksom spelade med, för fridens skull.

Men på senaste tiden känner jag att jag återigen balanserat mig till mina vänner.. Antagligen dels för att dom nu vuxit ifrån Usher-musik och Ekeboromantik. Och jag har insett hur pretto det är att vara 18, men så innerligt försöka vara 30.
Men jag har också, numera, människor i mitt liv som jag kan diskutera Springsteen-musik och barnpedagogik, om jag nu skulle vilja det. Människor som stimulerar det 30-åriga egot som bor inne i mitt huvud. Människor som är äldre än mig, och som mer än gärna diskuterar och argumenterar emot mig. Jag behöver det. Jag har alltid dragits till äldre människor, och nästan uteslutande bara attraherats av äldre killar. Det släcker den där törsten efter intellektuellt utbyte och samförstånd, som jag tycker är så jäkla skönt.

Och, idag är jag lite extra jäkla glad.
Jag har äntligen fixat Spotify, som den sista
personen i hela Norra Europa.