Idag har jag varit på min första arbetsintervju någonsin.
Och eventuellt min sista.
Jag kommer dit....och killen är dansk. Redan där känner jag att det är klippt. Blir förvisad till ett litet rum för att fylla in några papper. Frågor som "Vad vill du med ditt liv?" och den vanliga, "Skriv tre positiva och tre negativa egenskaper hos dig själv". De tre första är ju nemas problemas. Men negativa sidor hos sig själv? Egentligen ville jag ju bara skriva som det är. Jag har inga negativa sidor. Men det går ju liksom inte. Dom tror ju inte på sånt.

Lämnar in papperna och får sedan träffa den danske mannen face to face.

Konversationen började ungefär såhär:

DM (danskemannen) - "Jaha, har du hört talas om vårt företag någongång?"
Matilda - "Okej."

Jag. fattade. ingenting. av. vad. han. sa.

Jag körde en gammal favorit. Nicka och le.
Han ställde frågor som "Vart är du i ditt liv om 5 år?"(tänkte svara, "Hmm...då har jag precis fyllt 16..." men tror inte han hade uppskattat sådana skämt) och
"Om du fick ditt livs största dröm uppfylld just här och nu, vad skulle det då vara?".

Amen herregud.

"Att du pratade svenska."

Nej okej.
Det sa jag inte.
Men jag ville.

Jag babblade något om balans i livet blablabla.
Det gick så långt att jag satt och tänkte "Anställer han mig är han ju dum i huvudet."

Sen sa han tack och att han skulle höra av sig.
Fast på danska.