Det blev ju lite av ett triangeldrama i lördags på bröllopet.

Men ett väldigt ofrivilligt sådant.
De andra gästerna på bröllopet hade lite svårt att förstå vad jag, Lina & Johannes faktiskt hade för relation till varandra. Det började med att vi satte oss till bords, alla tre brevid varandra. Brevid oss satt hela kören som tidigare sjungit under själva vigseln. Dem frågade oss hur vi kände brudparet. Lina pekar på Johannes och säger "Jag är tillsammans med Johannes".

 Och där får jag ett sådant ögonblick som jag får ibland...Inte så väldigt sällan och som oftast skapar otroligt pinsamma situationer för mig. När jag liksom hör mig själv säga något utan att jag egentligen har tänkt säga det. Jag får en rolig tanke i mitt huvud, och sedan skickar hjärnan liksom signalen att jag ska säga detta, utan att jag kan styra det.
Därför hör jag nu mig själv säga "Och jag är tillsammans med Lina".
Efter detta hamnar jag i någon form av chocktillstånd.

Kvinnorna verkar inte riktigt förstå att jag bara skojade, och jag är i sådant chocktillstånd att jag liksom glömmer att säga att jag bara skojade. Lina har redan vänt sig mot Johannes igen och inte riktigt hört vad jag sagt. Det uppstår en pinsam tystnad mellan mig och körkvinnorna innan jag väldigt målmedvetet sveper hela mitt vinglas.

Lite senare på kvällen har jag och Lina precis varit ute och tagit en liten viting och är tillbaka till vår plats. Vi möter Johannes på vägen och följande scenario sker:

Jag möter honom först, vi pussas och kramas. (till saken hör att jag & Johannes är väldigt fysiska av oss. Han är som min bror och jag älskar honom högt, men endast och enbart som en bror).
Därefter möter han Lina och pussar och kramar henne också.
Jag ser i ögonvrån hur körkvinnorna med öppna munnar tittat mot vårt håll och sedan börjar viska upphetsat till varandra.

Jag och Lina går och sätter oss och försöker under hela resten av kvällen att upprätthålla vår värdighet, som vi faktiskt vet att vi har.