Ibland skriver Okhan sådana här saker på MSN, helt utan förvarning.

Jag ska inte ljuga, jag gillar det.

Han skriver det, och sen sitter vi tysta en stund, och
både han och jag vet att vi båda sitter och fnissar för oss
själva framför våra datorer.
Vi skulle aldrig erkänna för varandra att vi är så omogna att vi tycker detta
är sjukt kul.

Men vi vet liksom.