Nä alltså jag lever.
Och under isen är jag inte det heller. Jag bara...sover. Fast inte idag.
Idag har jag äntligen fått tummen ur och övningskört för första gången i mitt ack så korta men trots det händelserika liv. Pappa lade fram förslaget under middagen och fick snabbt uppbackning av syster. Så körde ut till skytteskogen och körde lite. Det gick faktiskt bra. Och jag skriver faktiskt,för att annars kommer inte GG:s tro mig. Jag har hittils visat lite bristande kunskaper inom detta med bilar ("Alltså,finns där TRE pedaler?!?").Men detta är nu förbi. Vem vet,jag kanske ät en naturbegåvning? Fastän jag var nära att pinka i brallan när jag fick ett möte...