Ehh.
Vad händer?

Jo det ska jag ta och berätta för er.
Vi har inget internet hemma på vår gata i stan.
Men nu är jag hos syrran och snyltar så det blir lite bilder!


Fredagen började med bulldrama.
Full brandkårsutryckning till skolan pga Hilles bulle.
Komiskt, så komiskt.



Sen danstränade vi och Jakob hade av någon
anledning barnkläder på sig.
"Jag är kungen av Örkelljunga" sa han.
Jaha.



Igår rensade vi på Amabile (teatern).
Det tog tid och jag fick damm i mina lungor.
Men vi hittade massa fint.



Exakt såna här hade Louise Ljungberg när hon var
ung och hette Ann-Louise.



Och sen hittade jag fåret vi hade med i Joseph,
han bor tydligen numera på Amabile.



Dom här hade tydligen Amandas bror Pontus haft
på sig på en spelning en gång.
Det är bara lite roligt.



Klotterväggen, framför den kan man stå
länge länge och läsa och minnas...



Sen hände det något skoj.
Jag åkte och sjöng på min lilla kusins dop.



Sen när dopet var slut började organisten spela
brudmarschen.
Också gifte dom sig.
Helt galet överasskande böligt.



Sen blev det fest med massa mat och massa kärlek och massa barn.
Min kusin Sam är för övrigt sjukligt lik Carl XVI Gustav när han var barn.



Sen mös jag med bebisar och åkte sedan hem till Klippan,
och drack vin med fina teatermänniskor.
Kl. 1 vandrade jag hem och somnade absolut direkt
när jag la huvudet på kudden.


Nu rensar mamma & syster hela lägenheten och jag
förklarar saker för en främling över telefon.

"Omgivningen hade ändrat skepnad.
Solen sken nu rakt in i rummet, mot väggen bakom henne.
Den höll på att gå ner, och var het och skoningslös.
Hon hade inget täcke, utan var istället invirad i ett lakan.
Håret var utsläppt och utspritt på kudden.
Det hade samma färg som solskenet.
Fönstret stod på vid gavel, men det var ändå outhärdligt varmt.
Det var augusti och det verkade som sommaren skulle vara för alltid.
Inne i rummet med de terracottafärgade väggarna stod tiden också stilla.
Hon rörde sig lite för att känna efter om tyngden från hans kropp fortfarande fanns kvar,
om han fortfarande låg kvar där bakom henne i sängen.

Det kom musik utifrån fönstret, Joan of Arc. Och medans Leonard Cohen sjöng om
Jeanne från Orléans började tårar rinna från hennes ögon, ner på kudden.
Hon grät stilla och alldeles alldeles tyst.
Han lade sin hand på hennes korsrygg och lät den vila där, varm och klibbig.
Hjälp Gud, tänkte hon. Gör kroppen kall. Jag vill komma djupt in i din famn.
Så steg hon återigen in i elden och fann sin tröst.

Efteråt somnade han, och hon förstod. Att om han var eld, måste hon vara han.
Utanför kallade fåglarna på henne, och Leonard Cohen hade börjat sjunga om ett ackord som
David spelade, som prisade Herren.
Hon virade lakanet hårdare kring sig och gick fram till fönstret.
Det gjorde ont i henne att se allt det vackra. Hon satte sig i fönsterkarmen och kände att hon varit där förut.
I samma rum, i samma hus.
Hon tyckte det tedde sig som att allt bara var en evig upprepning.
Hon tände en cigarett, och betraktade mannen som sov i sängen.
Han ville väl, men det gjorde ont.

Hon tog vinglaset som stod brevid henne i fönsterkarmen, och slickade i sig det sista vinet och lutade sig sedan ut.

Folk som passerade utanför sade sedan att hon flög igenom luften, som en lätt fågel som går ner för landning.

Och när hon låg på trottoaren med lakanet omkring sig såg hon ut som en sovande ängel,
som när som helst skulle vakna och flyga mot solen igen."

Så vad har jag pysslat med på sistone?

Jag har dansat. Oh vad jag har dansat.



Jag har umgåtts alldeles för mycket med pojkarna.



Jag har ätit...
Tydligen.



Jag har lekt tittut med Hille.
(hon älskar det, vi kan göra det i flera timmar)



Jag har varit på fest i grannhuset typ.



Jag har kommit hem från en fest i grannhuset typ och mötts av detta.

(varför har INGEN tagit hand om lille Fabbe?
För lille Fabbe.... har bajsat på mattan.)

Nu har jag i 15 minuter försökt sätta ord på hur sugen
jag är på en Ben & Jerry's Half Baked.
Men nej.
Det går fan inte.

Matilda: "Men vad é detta? En julagran?!"

Igår var jag hemma hos Lottie med några musikaltjejer och käkade middag
och snicksnackade.
Mycket om studenten, som för tre av tjejerna snart är här.
Då blev jag lite nostalgisk och gick in och tittade på
filmen nedan när jag kom hem.
Men det är en sak som jag inte riktigt märkt innan.
0:34 så händer det något.
Jag känner av någon anledning att jag vill kalla på Ally.
Mitt i låten.
I micken.
Hör ni också det?

Det är sånt som jag kan få enorm ångest över i efterhand.
Varför liksom?
Sen kommer jag på det.

Alkohol.
Så tittar jag på filmen igen och skrattar.
Och ryser, åt Elin som sjunger så grannt och åt att alla i
slutet stod upp och sjöng och skrek.

Iår får jag agera åskådare och kalasgäst.
Hur det ska fungera att flänga runt hela Skåne vet jag inte,
men det är sådant som löser sig på plats.
Nog.

Ommålning sker i vardagsrummet.

Och hur ska vi kommentera färgen?

Alla epileptiker får hålla sig bort från Tunnbindaregränd.
That's all I'm saying.

Kolla varifrån!

Ack dessa val.
Är på väla.
Jag och ungefär alla andra i hela världen.

Mm.
Sådär ser den ut.
Läktaren till musikalen.
Iom att vi i år ska ha numrerade platser måste
någon rita upp och numrera alla stolarna.

Vet ni hur långt tid det tar att numrera 324 små små rutor?
Det vet jag.
Vet ni hur långt tid det tar när man har 35 minuters tidspress?
Det vet jag.

Vet ni hur arg man blir om man råkar missa ett nummer i början och inte märker det förrens
man är nästan klar, och då får börja om?

Det.
Jag.
Vet.

Men grann blev den.