Scenario:

Pappa med flickvän skall ut och paddla. Bara de två (vill inte gå närmare in på det). Jag slog vad med en vän att de inte skulle komma hem som vänner direkt. Men det hade nog funkar rätt bra.
Men.
De kom hem utan mobiler och utan kamera.

När man är ute och paddlar, vad är det då en väldigt stor risk att man gör?

Just det.
Kantrar.

Det vet ju alla.
Borde man då inte vara liiite smart och kanske lägga ner sina elektroniska dyrbarheter i plastpåsar? Speciellt med tanke på att vi har en hel låda full med perfekta ziplock platspåsar där nere, som är tämligen idealiska för detta ändamål.

Men icke.

De kantrar och får fuktskadade mobiler. Och kameran ligger på botten av Rönne Å.

Pappa har nu haft min gamla mobil, Inez, sedan dess.
Den utan mikrofon.

Sen åkte dem till Dk.
Och nu ringer han från sin flickväns mobil och berättar att han blivit av med Inez.

Han ska dö.

Inez är en relik. Ett kulturellt arv....Man blir inte av med ett kulturellt arv.

Med risk för att låta blasé (fast blir sånt här någonsin blasé?) så vill jag bara ge en gnutta uppmärksamhet och tacksamhet till mina käraste käraste GG:s, som vi fortfarande kallar oss när vi är sugna på att sticka er i ögonen lite extra ordentligt... Några av dem var här ikväll och det var terapi för själen må jag säga. Ett tag sedan vi var samlade allihopa nu, och det känns verkligen, munnarna gick i ett på oss allihop och det blev ännu mer skratt än vanligt.

Imorgon är det Klippanfesten och årsdagen för några saker, både trevliga och mindre trevliga. Blir körrep och sedan party all night long.

Gårdagskvällen/natten gick i melakolins tecken, vilket resulterade i två sidor klotter i anteckningsblocket som jag knappt kan läsa själv idag och formen till en låt i skallen. Efter det följde tre timmars grubbel innan jag till slut kom till en otroligt tillfredställande insikt. Och sen var det hur enkelt som helst att somna.

Att ha svaret rakt under näsan men ändå inte se det på så lång tid har varit lite frustrerande, men känslan nu är harmonisk,triumferande och en liten gnutta hånfull. And it feels great...

När man är jättejättesugen på tonfisksallad, då vill man ju göra det.
När ens mamma dessutom har varit snäll och köpt hem massa tonfisk blir man ju bara ännu gladare.

Men när hon sedan tagit med sig konservöppnaren på en 4-dagars campingsemester avstannar glädjen lite.
Och när man 45 minuter senare faktiskt fått upp konservburksjäveln är man inte alls sugen på tonfisk längre.

Fan.

Ja jösses sicket mongo man är.
Helsingborgsfestival i dagarna två har nu avklarats, där gårdagen var den mest lyckade för min del. Öltält och massa massa kändisar gjorde det hela brutalt och så himla roligt. Det hela slutade med svarttaxi hem och sedan efterfest. Och bara där har vi ett fint exempel på att jag hade grymt roligt. Jag efterfestar nämligen aldrig. Aldrig. Jag tillhör den skara som vid 1-tiden är helt slut och bara måste åka hem och somna direkt. Men icke igår.

Denna ena sjuka händelsen följde den andra, vilket resulterade i att jag nu har träningsvärk i magen så mycket jag skrattade.

Idag har jag repat körsång i tre timmer, grovt bakfull. Det gör man bara en gång i sitt liv.
Jag har också rengjort mitt tangentbord.
Det gör man också bakfull bara en gång i livet.

Min hund vet att hon inte får ligga i min säng.
Men hon vill ändå ligga nära nära, speciellt när åskan går. Hon klämmer sig in brevid min säng, och när hon sedan skall gå därifrån, när det slutat åska, ångrar hon alltid att hon tvunget skulle klämma sig in där...

Jag håller på att bli ansiktsblind.
Helt på allvar. Kom precis hem från en runda på stan. Tre gånger hälsade folk på mig. Riktigt ordentliga hälsningar, med tillhörande igenkännande blickar. Jag hade ingen aning om vem någon av dem var. Det skrämmer mig lite. Vi har ju Alzheimers i familjen. Koppling?

Och en annan sak som jag glömt skriva.
När jag är i Klippan och är ute och spatserar tutar det väldigt ofta folk som vinkar. 8/10 av alla gånger ser jag inte vem det är, jag bara vinkar tillbaks i ren reflex. Så om ni vinkat på mig på byn kan ni väl berätta det nästa gång vi ses? Så jag liksom kan pussla ihop mitt liv lite.


Inga konstigheter.

Fundering (eller snarare konstaterande):

Varför är Bosse den enda av ungarna i Barnen i Bullerbyn som faktiskt snackar småländska?  Alla de andra inkl. hans syskon talar superstockholmska. Inte speciellt trovärdigt om ni frågar mig.
Detta framgår tydligare än någonsin när han Bosse säger till Lasse "Tänk om du hade kommit hem och vatt drunken" precis efter att Lasse trillat i isvaken.
Sättet Lasse svarar "Det heter inte drunken!" har för övrigt jag och Erika försökt att lära oss att härma identiskt.
Det är svårt belive it or not, men sättet vi numera härmar det är ren perfektion, iallafall om ni frågar oss. Film på detta kommer definitivt komma upp någon gång.

Sådärja.
Det mest meningslösa blogginlägg någonsin.
My life is complete.

Håller på att gå igenom vilka tavlor som ska sättas upp i nya rummet och minns en gång när vi bodde på Laxgatan för ca. 1 år sedan.Hannes kom in när jag höll på att sätta upp en ny Marilyn Monroe tavla och jag satte honom genast på prov.

M - "Vem är det på tavlorna?!"
H - "Men, det är klart att jag vet vem hon är!
Hon är ju jätte jätte känd. En legend."
M - "Jaså? Okej" (lite snopen)
H - "Det är ju Christina Aguilera."


Dagens ungdom.

TJOFF säger det bara i skallen så finns dom där.
 Dom små funderingarna...


Varför har alla mammor kort hår?
Går igenom alla mina vänners mammor plus alla kvinnor jag känner som någon gång pressat ut en soffgrupp genom framrumpan.
Och nästintill alla har kort hår.
Vad är grejen liksom? Är det mer praktiskt att ha kort hår när man uppfostrar ett barn? Eller får alla kvinnor en kollektiv längtan efter att se ut som Marie Fredriksson så fort de avlat sig? Och när sker då detta? Har man hunnit komma hem från BB?

Teorier väkommnas.

(Och ja, givetvis finns det undantag, men vi snackar majoritet här)